Kommissionen som krishanteringsaktör

CRISMART:s studie av EU-kommissionens hantering av galna kokrisen (Grönvall, 2000) kartlägger och analyserar händelseutvecklingen efter det att den brittiska regeringen 1996 annonserade att det fanns ett troligt sambande mellan Galna kosjukan (BSE) och den mänskliga sjukdomen Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Fokus är på kommissionen och de olika kommitteerna som var inblandade hanterande händelsen i avseende på probleminramning, informationshantering, arbetsfördelning och intraorganisatorisk konflikt och samarbete.   

I studien av EU-kommissionens hantering av jordbävningarna i Turkiet 1999 (Ramberg, 2005) analyseras kommissionens beredskap att hantera omfattande katastrofer i EU:s närområde, samt förmågan att samordna de massiva humanitära insatserna med andra inblandade aktörer inom och utanför unionen. Formella regler och mandat jämförs med hur agerandet såg ut i praktiken. Styrkor och svagheter i beredskapssystemet analyseras. Ur ett teoretiskt perspektiv syftar studien till att bidra till förståelsen för EU som en extern aktör inom biståndsfältet.

Analysen av den belgiska dioxinskandalen 1999 (Olsson, 2005) belyser EU:s jordbruks- och hälsosektorer. Studien analyserar beslutsprocesserna inom kommissionen såväl som interaktionen mellan kommissionen och ett litet men centralt medlemsland (Belgien). Analysen kartlägger stridande intressen och värdekonflikter, frågor om trovärdighet och legitimitet samt det inflytande kommissionens tidigare erfarenhet av att hantera hälso- och livsmedelskriser har på hanteringen av denna kris. Det insitutionella och individuella minnet av Galna kokrisen var fortfarande starkt och påverkade hur dioxinskandalen hanterades av aktörerna inom EU-kommissionen.